.

För en vecka sedan var mitt tänkande såhär (och detta var det jag skrev ner - mina tankar) ;

Kom, kom, kom viskar någon och jag hamnar framför en spegel. Slängandes med armar, slängandes med ben gör ingen skillnad utan den reflekterande väggen förblir tom. Tom över att jag övergivit både mig själv och dig. De som jag lever för .

det är en komplicerad romans, som nästan dog lika snabbt som den uppstod. det är ensamt, jag har svårt att säga med ärlighet att jag inte kommer sakna dig. jag vet mina misstag. jag vet min del av kaoset, vi skapade i förhållandet. vet du din? jag kan inte tala för dig, men jag kan tala för mig själv. du hade mig lindad runt ditt finger, vid första ögonkastet. jag var det lilla barnet, som gått in i en karamellbutik för första gången i livet. vi sökte en trygghet hos varandra, som egentligen inte fanns. kanske kan vi finna den tryggheten, kanske inte. jag tänker lägga mitt liv, i tidens händer.

cause it's hard enough
it's hard enough
that i stood so still
while you stole my love

Det finns en flicka här i världen som levt allt för riskfullt liv de senaste månaderna. Hennes mörkbruna hår har blekts i solens strålar och med det hennes ansikte. Ner för de bleka kinderna rinner salttårarna, dagligen.
Det börjar bli en vana i den ännu omyndiga flickans liv. Hon vill försvinna, men inte dö. Hon vill bli rörd, men inte känna något. Hålen som uppstått i flickans liv går att tillfälligt täppa igen. Men hålen kommer alltid att vara just; hål. Hål som ingen ser. Som sliter hennes själ i stycken flera gånger om.

Hon har börjat skaka dagligen. Skakar på grund av panik, rädsla och upprördhet. Hennes besatthet efter närhet är inte längre närvarande hos henne. Men hon känner ändå en längtan. Suktar efter friheten. Men hon vill ju inte känna. Det finns ingen glöd kvar i hennes liv. Det är meningslösa människor som tror på evig lycka. Den finns inte. Inte i denna värld. Hon har återigen blivit lämnad av någon hon trodde var hennes livsglädje. Det visade sig vara tvärtom. Allt sabbades, rejält. Det som de påbörjat, avslutades lika snabbt igen.

Hon tappar greppet om det hon en gång kallat sin kärlek. ”Kärleken” försvinner och det finns inget längre hon kan göra åt det. Det som en gång var hela hennes värld. Det som räddade henne från mörkret.
Nu har hon fallit tillbaka ner och väntar desperat, men hon väntar i onödan. För ingen kommer att komma. De är inte längre självklara i varandras världar.

Denna flicka, som inte vill känna, som vill försvinna. Det är jag.

Men nu är mitt tänkande inte såhär ... kanske var det meningen att det skulle bli såhär ? kanske inte ... sånt man inte vet eller kommer få reda på . Jag tänker ta den risken och försöka en gång . allt detta är värt tårarna . för jag älskar dig Hannah ...

 

en tragisk unge vid namn Lovisa